När blev du mamma?
Jag var 28 år när tvillingarna kom och kommer vara 31 när lillan kommer, knök mitt i normen med andra ord.
Hur många barn har du?
Tvillingpojkar på nästan 3 år och mini i magen som kommer i april.
Var graviditeterna planerade?
Nej ingen av dem. Den första tog mig helt på sängen, jag hade mens som vanligt och fattade ingenting förrän i vecka 15. Den andra var lika lite planerad men lika välkommen.
När berättade du om graviditeterna?
För mina närmsta berättade jag bums, även för min arbetsgivare. Men det dröjde tills efter rutinultraljudet i v 18 som jag verkligen började prata öppet om det.
Hur många barn vill du ha?
Tre är mitt magiska tal, så jag är supernöjd..
(i hemlighet drömmer jag om ett halvt fotbollslag)
Tätt ihop eller långt isär?
Jag har ingen åsikt om denna heta potatis. Det beror nog helt på hur familjens situation ser ut. Mellan mina två första är det prick 50 sekunder, de är med andra ord födda samma minut. Sen är det tre år lite drygt mellan dem och mini. Det är perfekt för oss.
Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Ja fram tills jag började känna sparkarna inifrån, då släppte mycket av min oro. Det är då jag verkligen börjat knyta an till barnen, i samma veva har jag hittat namnen och lugnet i migsjälv kring hela livsomställningen. I båda graviditeterna har jag haft moderkakan fram, därför har jag känt fosterrörelser först i v 20-21.
Hur var graviditeterna?
Den första var en riskgraviditet och jag var på kontroller och extrakontroller stup i kvarten. De sista elva (obs elva) veckorna var jag helt sängliggande pga kraftiga sammandragningar och förkortad tapp.
Det var värdigt mycket dramatik i mitt liv just då vilket var extra jobbigt att hantera eftersom hormonpåslaget var så massivt och jag är så himla himla superkänslig när jag är gravid.
Den prioden är ärligt talat mtt livs största prövning, trots det har jag i backspegeln väldigt många fina minnen från den tiden. Jag kände mig så väl omhändertagen av såväl sjukvården som min familj och jag och C växte oss väldigt starka genom dendär skärselden.
Denna gång ser mitt liv helt annorlunda ut och det är istället väldigt lugnt och tryggt runt mig, jag mår verkligen bra och har bara mitt låga järnvärde och lite vanliga fysiska saker att klaga på. Det är en sån himla gåva. Jag hoppas att jag till och med kommer lyckas med amningen denna gång.
Gillade du att vara gravid?
Jag älskar känslan av magi och mirakel, att känna barnet inom mig, att det vanliga livet på något vis stannar upp och att det stora existenciella får mycket plats. Sen är det en ständig balansgång att hålla alla känslor i balans, att inte övermannas av styrkan i dem. Och att inte gå under av långsamhet, trötthet och rastlöshet.
Visste du vilket kön det skulle bli?
Ja vi bad om att få veta båda gångerna, sen kan en ju såklart ändå inte veta helt säkert.
Innan jag blev gravid trodde jag att jag inte brydde mig så värst om kön osv, att jag såg könsidentitet som något flytande och ganska ointressant. Men det skulle visa sig att så känner jag inte alls, kön är görviktigt för mig. Att jag är kvinna är en stor del av min identitet och det faktum att jag uppfostrar två små pojkar är något jag tänker på mycket. Jag anstränger mig för att bredda mansrollen, att ge dem leksaker och förebilder som inte kanske samhället självskriver åt dem osv osv i all oändlighet. Dethär är någonting jag ser fram emot att tänka mer kring. Har inte hunnit så långt än.
Apropå förlossningar. Hur har de varit?
Den första var ett planerat kejsarsnitt i v 37+1 och den var, som de flesta förlossningar, dramatisk. Och fantastisk. Denna gång ser jag fram emot att föda vaginalt, inte för att jag på något vis blivit avskräckt från kejsarsnitt, men för att jag hemskt gärna vill ha den livserfarenheten.
Kaotisk, underbar, sömnlös, endorfinhög.
Jag och C var hemma tillsammans de första 6 månaderna och det rekommenderar jag verkligen alla nyblivna tvillingföräldrar som har möjlighet. Det är så himla bra för föräldrarelationen att dela den första tiden helt och fullt. Den som sedan går iväg till arbete vet precis vad den lämnar den andra föräldern med och genom den förståelsen vinner man så himla mycket. En kan understödja varandra på ett helt annat vis. Det faller sig naturligt. Väldigt trivsamt.
Hade du bestämt namnen sedan innan?
Ja, jag älskar att fundera på namn. Med grabbarna var jag ju som sagt sängliggande i 11 veckor, mina tvillingar har således fyra namn var, noga avvägda och högt älskade. Även till lilla nya har vi hittat namnen, tror vi. Vi får se när den dagen kommer.
Ett råd till blivande mödrar?
För mig var sömnlösheten den största utmaningen, det hjälpte mig att helt enkelt sluta räkna efter hur många timmar jag sovit. Jag försökte tänka bort dygnsrytmen som jag var van vid och gick helt in i bebisbubblan. Var vaken och sov huller om buller den första tiden.
När det blev jobbigt började jag och C dela upp nätterna mellan oss. Jag sov ostört i ett eget rum mellan 20-02, då C väckte mig och så sov han mellan 02-08. På så vis fick vi båda sex timmars sammanhållen sömn varje dygn. Det funkade väldigt bra för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar